Ett fint försök att presentera, kanske lite också förstå, en religiös längtan efter helhet, visades på TV igår. Nunnan, om en kvinnas beslut att bli karmelitsyster, och hur det påverkat omgivningen.
Det finns så mycket att säga om den filmen. Det finns så mycket som är både väldigt likt, och väldigt olikt, det som jag, och syskonen i församlingen, tror på.
Det som är likt, det är hennes längtan att inte vara en halvmesyr. Är man kristen så är man, liksom. Är livsvalet rätt, pekar riktningen åt rätt håll, då är det bara dumt att inte löpa vägen fullt ut. No compromise.
Det som är helt olikt är gärningsläran. Alltså tanken att de religiösa prestationer vi människor utför på något sätt påverkar eller bär gudsförhållandet. Och att det ytterst kommer att inverka på frälsningen.
Där är jag, vi, så långt från Marta, nunnan, och hennes familj, som man bara kan komma.
Vi tror att vi inte av egen kraft kan tro, eller ens pipa fram ett ynka fadervårsomärihimmelen. Allt kommer av Gud. Allt. Bönen, livet, frälsningen, tron. Och då spelar gärningar, klosterliv, askes, mystik, ingen roll. Det är redan fullbordat, fixat, färdigt, klart. Allt det där löste Jesus åt oss för tvåtusen år sedan. För oss är det bara att hänga med. Avslappnat.
Den undertext av ängslan och religiös ansträngning som löpte genom tron, trots den glada frimodigheten hos familjen, den känner jag inte igen när jag lyssnar på Jesus. Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, sade han. Min börda är skonsam. Lätt.
Är man kristen vill man inte vara en halvmesyr. Är vägen rätt så är det bara att löpa den hela vägen ut. Men jag kan inte se att Martas och min väg är densamma (trots att vi rör oss med samma kristna symbolspråk). En av oss har fel. En av oss bör vända om.
