Ett fint försök att presentera, kanske lite också förstå, en religiös längtan efter helhet, visades på TV igår. Nunnan, om en kvinnas beslut att bli karmelitsyster, och hur det påverkat omgivningen.
Det finns så mycket att säga om den filmen. Det finns så mycket som är både väldigt likt, och väldigt olikt, det som jag, och syskonen i församlingen, tror på.
Det som är likt, det är hennes längtan att inte vara en halvmesyr. Är man kristen så är man, liksom. Är livsvalet rätt, pekar riktningen åt rätt håll, då är det bara dumt att inte löpa vägen fullt ut. No compromise.
Det som är helt olikt är gärningsläran. Alltså tanken att de religiösa prestationer vi människor utför på något sätt påverkar eller bär gudsförhållandet. Och att det ytterst kommer att inverka på frälsningen.
Där är jag, vi, så långt från Marta, nunnan, och hennes familj, som man bara kan komma.
Vi tror att vi inte av egen kraft kan tro, eller ens pipa fram ett ynka fadervårsomärihimmelen. Allt kommer av Gud. Allt. Bönen, livet, frälsningen, tron. Och då spelar gärningar, klosterliv, askes, mystik, ingen roll. Det är redan fullbordat, fixat, färdigt, klart. Allt det där löste Jesus åt oss för tvåtusen år sedan. För oss är det bara att hänga med. Avslappnat.
Den undertext av ängslan och religiös ansträngning som löpte genom tron, trots den glada frimodigheten hos familjen, den känner jag inte igen när jag lyssnar på Jesus. Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, sade han. Min börda är skonsam. Lätt.
Är man kristen vill man inte vara en halvmesyr. Är vägen rätt så är det bara att löpa den hela vägen ut. Men jag kan inte se att Martas och min väg är densamma (trots att vi rör oss med samma kristna symbolspråk). En av oss har fel. En av oss bör vända om.
1 comment:
"Gärningslära"? "Ängslan och religiös ansträngning"?
Såg vi samma program?
Var i hela fridens namn hittade du någon gärningslära i detta? Då har du inte förstått mycket av karmeliternas liv.
Du tror att Gud gör allt. Visst. Bra. Men i praktiken går du – antar jag – till jobbet varje dag, och du ser hela tiden resultatet av vad du gör. Du tror inte att du kan stanna hemma en dag och ändå finna jobbet gjort när du kommer tillbaka dagen därpå. Nej, Gud verkar genom dig.
Du tror det är Gud som verkar, men det du faktiskt kan se framför dig är resultatet av dina egna gärningar. Du ser det du producerat, du ser andra dra nytta av vad du gjort, du kanske får beröm för det, du ser dina barn utvecklas av vad du lär dem, dina vänner glädjas över maten du bjuder dem på osv osv. Du kanske t o m får se någon botad efter det att du har bett för honom. Hur svårt är det att tro då? Hur länge skulle du orka fortsätta om du ALDRIG såg något resultat av någonting du gjorde?
Försök nu föreställa dig Martas liv. Hon är en människa som vill ge varje sekund av sitt liv för andra, men bortsett från de små tjänster hon kan göra för de andra systrarna så lever hon hela dygnet, hela livet utan att ha någon som helst aning om huruvida det hon gör verkligen har någon som helst betydelse för någon enda människa. Det enda hon har är tron på att Gud hör bön och att Han kallat henne att leva i ständig bön inför Hans ansikte.
Hur många gånger om dagen känner du dig nöjd med något du gjort – TROTS att du egentligen tror det är Gud som gjort det i dig? Marta har inte den tillfredsställelsen och den flyktvägen. Hennes kallelse är att leva ett liv i så nära ren tro som någon människa över huvud taget kan komma. Hon har ingenting eget alls att visa på. Hon har bara Gud. Längre från gärningslära kan man inte komma.
Du skulle läsa Thérèse av Lisieux. Hon växte upp i den kanske mest gärningsfromma miljö som katolicismen någonsin producerat, men utvecklades i Karmel till att "predika nåden allena" så absolut , totalt och radikalt att Luther närmast framstår som pelagian i jämförelse.
Post a Comment